”Ekonomin … jag tänker på den hela tiden”

När kostnaderna för lantbrukets insatsvaror ökar med 4,1 miljarder kronor på årsbasis slår det hårt och skoningslöst mot företagen. Vi pratar med Olof och Lotta Svensson som driver mjölkproduktion på gården Starabo utanför Vårgårda. De berättar hur utmaningarna har avlöst varandra de senaste åren och om sin syn på var förändringarna måste till.

Starabo är från början Olofs föräldragård och 1993 skiftades gården till Olof och 1993 kom Lotta in i bilden.

– På den tiden var det enklare, nu krävs mycket mer planering och processen tar flera år. Det är så stora summor inblandade, säger Olof.

Likviditetsbristen blev en ständig följeslagare

Under åren har Olof och Lotta köpt till både mark och fastigheter och 2013 byggde de en ny ladugård. I dagsläget har de 150 mjölkkor och ungdjur. Deras två äldsta söner, 22 och 24 år, vill så småningom ta över gården och hyr ut sig själva via egna företag. Dessutom har Olof och Lotta en heltidsanställd och två deltidsanställda. Det var efter ladugårdsbygget som utmaningarna kom slag i slag.

– Mjölkkrisen kom först och när vi nästan var ikapp, ja då kom torkan. Det blev grej på grej och vi löste det med privata medel, men det går inte hur länge som helst, säger Lotta.

I slutet av 2019 hade de en hyfsad lönsamhet, men drogs med likviditetsbrist. Under 2020 gjorde de en företagsanalys via Mer mat – fler jobb och fick hjälp att se över lån och amorteringar.

– Man är lite halvknäckt när man inte kan betala räkningarna. I det läget behövde vi någon som tog kontakt med Almi, banken och fordringsägarna och som samtidigt såg över var i produktionen vi kunde gå in och skruva. Det var väldigt värdefullt, säger Lotta.

Bankernas roll viktig

Hon berättar vidare att hon sedan några månader arbetar 80 procent åt Hushållningssällskapet. Hon är egentligen utbildad ekonom och hjälper nu andra lantbruksföretag att göra bokslut, redovisning, deklaration och titta på deras likviditetsbudget. Hon möter ofta lantbrukarkollegor som tycker att kontakten med banken är svår.

– Som bonde tycker jag inte att man ska gå till banken själv. Man måste ha någon med som ”översätter”, eftersom det kan vara frustrerande när man inte är på samma våglängd. Om kontaktpersonen på banken till exempel vägrar inse att juli, augusti och september är utgiftstunga månader i lantbruket, och vägrar höja checkkrediten – då kan det genast bli ett låst läge. Samma sak om man talar om lagervärde. Om bankkontakten bortser från att lagervärdet i ett lantbruk ökar med antal kor, ja då blir det svårt att nå fram.

Samma villkor för alla funkar inte

Olof och Lotta tror att bankerna, och fler branscher med dem, skulle behöva en större kunskap om lantbruksföretagens speciella förutsättningar. Samtidigt pekar de på att något måste göras åt villkoren för utlåning till jordbruksfastigheter.

– Det är galet att det är samma regler för lån och amortering oavsett om du köper ett vanligt hus eller ett jordbruksföretag. Om du till exempel ska köpa en gård som kostar 10 miljoner kronor, då måste du ha en insats på 2 miljoner. Det är ju omöjligt för unga människor att komma in i lantbruket då de dessutom tävlar med kapitalstarka pensionärer som vill köpa fastigheten i rent spekulationssyfte. Unga människor måste få chans att låna till rätt villkor, liksom att stöden för unga måste höjas, anser de båda.

Plusresultatet går upp i rök

När vi pratar om deras egen situation sedan de drastiska prishöjningarna på lantbrukets insatsvaror, suckar Olof och säger:

– Ekonomin … jag tänker på det varje dag, och det jobbigaste av allt är att ingen vet något. Höjningarna på insatsvaror är verkligen brutala. Vi har till exempel en förbrukning på 30 000 till 40 000 liter diesel per år. Med det aktuella priset på drivmedel kommer vår kostnad att öka med cirka 160 000 kronor under nästa år. Vi ser hela vårt plusresultat gå upp i rök.

2016 bestämde sig Olof och Lotta för att bli ekocertifierade. Då var det ett bra beslut eftersom eko gav bättre betalt. Sedan dess har ekoförsäljningen minskat. Olof och Lotta får fortfarande leverera enligt avtal, men det kan snabbt ändras.

– När mycket konventionellt producerad mat blev svenskmärkt, blev det ett alternativ som många konsumenter väljer framför eko. Det är ingen vidare trend för oss, eftersom ekologisk produktion är mer kostsam, då den kräver mer areal till djuren och samtidigt får vi också mindre skördar än det konventionella, säger Lotta.

Lotta och Olofs skarpa medskick till både handeln och konsumenterna är att de måste lära sig betala för schysst producerad mat. Om det fortsätter på samma vis som hittills, är lönsamheten i svenskt jordbruk för dålig. Endast nio procent av det konsumenten betalar för maten går till bonden, se LRF:s Matkronan.

Satsade de rätt?

På frågan om de hade gjort samma satsningar idag blir svaret både ja och nej.

– Om man tänker med hjärtat, då har vi gjort rätt. Vi investerade i en ny ladugård, vilket blev en av anledningarna till likviditetsbristen, men samtidigt var det också en förutsättning för att våra söner skulle kunna ta över. Vi fortsätter dessutom med mjölkproduktionen, vilket egentligen ger ett stressat läge, men det här har ju varit en mjölkgård i generationer och dessutom har en av sönerna mycket speciellt djuröga. Skulle man bara räknat i kronor och ören borde vi nog ha satsat på ren köttproduktion, säger Olof.

Olof och Lotta har planer på att driva gården vidare i ungefär 10 år till. Under den tiden vill de fasa in sönerna i verksamheten och samtidigt se till att allt rullar på, så att de småningom kan lämna vidare ett hyfsat lönsamt företag till nästa generation.